Ja, till kvinnan som gjorde så att jag, Pernilla Landen kom till denna värld. Jag kommer evigt vara tacksam för det, och för all uppfostran och kärlek hon gett mig under mina snart 21 år.

Min mamma, Susanne är 44 år gammal. Hon har idag sex underbara barn som älskar henne väldans mycket. Vi barn kan inte leva utan henne, hon är den bästa i vårt liv. Och jag snackar inte för mig själv utan även för mina fem andra syskon (jag har en bror till, men på pappas sida). Mamma är vårt helgon, vår styrka genom livet..!! 

Jag ser min mamma som den starkaste kvinnan på denna jorden, men också som den svagaste. Hon har fått genomgå många prövning i hennes liv, så som otrohet, svikelser, jobbiga barn och främst av allt hennes panikångest som hon lider av och har lidit av denna sjukdom så länge jag levt. Panikångest är något ingen önskar sin fiende ens brukar hon säga, och jag håller med. Jag har sett hur hon mår, och hur hon mår idag. Inget vidare med andra ord. Jag har själv blivit utsatt av paniken, 2 eller 3 gånger. Det är en fruktansvärd känsla som inte går att beskriva. Men jag har styrkan att hålla paniken i schack medans mamma inte kan det, hon har glömt hur hon gör.

Mamma och pappa var tillsammans i 6 eller 7 år tror jag det var, dem fick mig och min stora syster Madeleine tillsammans. Madeleine blev ett kolikbarn medans jag alltid var glad och hade ett leende på läpparna.

Min mamma blev gravid för första gången, Madeleine. Pappa blev väl glad över det och de beslöt sig för att behålla det. Och vips, där kom Madeleine. Men när mamma då blev gravid för 2e gången var pappa inte fullt så glad längre. Han beordra mamma att göra abort, men mamma stod emot, vilket hon oftast inte vågade. Så hon behöll barnet, och ut for jag. Pappa strejkade genom att inte ta i mig, inte byta blöja på mig, inte se mig som sitt barn. Så mamma fick ta all last själv, fulltidsarbetande kvinna + mamma på heltid. Pappa drack öl med fötterna på bordet och kolla tv. Det var hans protest. Men mamma gav inte upp, därmed den starkaste kvinnan enligt mig. Efter många om och men, många svikelser och otrohetsskandaler från pappas sida beslutade sig mamma att lämna honom. Pappa hämtade Madeleine varannan helg, men inte mig. Mig ville han inte ha, inte då i varje fall.

När jag blev ca 1 år började han få mer och mer kärlek mot mig. Han började hämta även mig. Varannan helg spenderade jag och min syster våran tid hos pappa. Mamma blev sjuk under denna perioden, av alla svikelser m.m från pappas sida. Då fick hon panikångest och tvingades knapra piller varje dag för att kunna styra sitt liv.

När jag var ca 2 år träffade mamma en man, som också hete Jan (Janne). De fick 3 barn tillsammans, mina små syskon. 2 flickor och 1 son. De gifte sig när jag var fyra år tror jag det var. Dem var gifta i 14 år. Men mamma mådde inte bra i det förhållandet heller, de hade sina perioder. Så dem båda beslöt sig för att sälja huset och flytta isär, vilket dem gjorde. Mamma skaffade en lägenhet till henne och till oss barn och vi flyttade.

Innan dess hade jag varit Jannes favorit, jag satt alltid hos honom. Mormor brukade säga att jag inte hade egna ben för jag blev buren överallt av Janne. När jag var 4 år fick mamma och Janne deras första barn tillsammans Jessica, och Jag var inte längre Jannes favorit. Han hade fått ett nytt favoritbarn att älska, jag som fyra år kunde inte hanskas med det och börjad få vredesutbrott och blev bebis på nytt, för uppmärksamhetens skull. Jag började kissa på mig, började gnälla och ville ha välling, precis som Jessica fick. Varför skulle inte jag få det!? Jag fick börja ha blöja på nätterna ända fram tills jag var gammal nog att börja första klass. Det tog tydligen väldigt hårt på mig, vilket jag inte minns i dagens läge. Jag är väldigt glad för det. Men jag har ändå fått men för livet efter det, omedvetet. Mina vredesutbrott fortsatte, och jag blev praktiskt taget bara värre och värre. Mamma mådde sämre och sämre. Hon kunde inte ta tag i mig, kunde inte få mig att sluta. Jag var alltid arg, irriterad och ledsen inombords. Jag blev mobbad i skolan i lågstadiet. Jag bad min mamma och pappa om att jag skulle få byta skola, men dem lyssnade inte. Tills den dagen läraren kom hem till mamma med en blödande dotter, jag! Jag blev jagad i skolan, puttad ner i den grova sten sanden som finns på lekplatserna med huvet före. Hela min panna började blöda och jag fick ett gigantiskt plåster som täckte hela pannan. Än idag har jag små ärr utav den dagen. Från och med den dagen har mamma trott på mig och beslutade sig för att jag skulle få byta skola, vilket jag gjorde. Jag började 3an i en annan skola. Och i den skolan hittade jag min bästa vän, min själsfrände sa jag då. Louise heter hon, vi träffas än idag. Hon räddade mig. Hon skyddade mig lika mycket som hon utnyttja mig. Jag började så smått trivas med mitt liv, iallafall i skolan. Hemma var rena rama kaoset. Min utbrott och raserianfall kunde inte stoppas, allra minst av mamma. Jag var rosenrasande mot mamma, varje dag. Jag vet inte varför, men jag var så besviken. Fast hon inte hade gjort någonting som egentligen var svek gentemot mig. Men jag fick inte den kärleken jag behövde, inte den trygghet jag behövde som barn. Men i dagsläget förstår jag min mamma. Hon var inte stark, hon hade inte tålamod eller styrka att ta itu med mig. Hon skickade mig till min pappa i hopp om att han skulle kunna styra upp mig och mina utbrott. Jag vantrivdes, jag saknade min mamma. Jag ville bara hem. Men mamma tillät inte mig att komma hem, försen jag verkligen blivit bättre. Vilket hon gjorde rätt i. Efter 3 år hade äntligen övertalat mamma att få flytta hem. Det gick en tid, den tiden var bra. Men efter ett tag var vi tillbaka på ruta ett igen. Mamma stod inte ut, vad skulle hon göra!? Vi var redan i kontakt med socialen då, mamma gjorde allt, allt för att vi skulle bli en familj. Jag bodde i olika stödfamiljer, men jag rymde var gång. Jag började träffa en specifik kille, vill inte nämna några namn. Det blev bara värre och värre och mamma blev oroligare än någonsin. Jag rymde hemifrån hela tiden. Till slut kontakta mamma polisen, men denna killen hade för bra kontakter så ingenting hände. Detta är ett alldeles för känsligt ämne just nu så jag väljer att inte skriva om detta, och jag vill heller inte att detta någonsin ska komma ut. Den tiden är begravd och glömd. Säger vi..

Jag hamnade sist men inte minst på ett behandlingshem i Simrishamn. Dem lovade att jag bara behövde bo där i 2-3 månader, men det blev 9 månader. Och det var bra! Jag bodde där tillsammans med andra ungdomar som hade liknande problem, eller mildare eller värre problem. Blandat. Jag fick vänner där, och började trivas mer och mer. Men jag kände mig utelämnad, ensam och otrygg utan min mamma. Men jag vet i nuläge att hon gjorde de verkligen bara för att hjälpa mig, och hjälpa vår relation som mamma - dotter. Jag kommer evigt vara glad för det. Jag flyttade hem igen efter 9 månader och det blev bättre och bättre. Sen träffade jag en kille efter några månaders tid i Simrishamn innan jag fick flytta hem. Jag träffade honom genom en tjej som bodde på samma behandlingshem som jag. Hon var tillsammans med denne killens bror. Och jag tror att det hjälpte mig väldigt mycket, jag började sköta mig, började bli bättre. Jag kände mig älskad och behövd av denna killen vilket var en ny start i mitt liv. Jag och denna killen spenderade 2½ år tillsammans, förlovade var vi också. Men jag gjorde slut efter många om och med.

Tiden gick och allt funkade relativt bra.

Ett tag efter träffade jag min nuvarande pojkvän, Adrian. Han var också en stor hjälp, han är lite mer strängare än min f.d pojkvän och det var nog en sådan jag behövde, ingen jag kunde köra över. Vi har idag varit tillsammans över 3 år och jag trivs bra i detta. Sommaren 2006 följde jag med Adrian till hans hemland Kosovo. Det var en underbar upplevelse. Vi var där i 3 veckor och jag älskade alla och alla älskade mig tillbaka. Vi var som en stor familj allihopa och jag passa verkligen in. Jag trivdes som fisken i vattnet, men saknade givetvis min familj, min riktiga familj. Jaghade aldrig varit utan min familj i 3 veckor förut, så det var det jobbigaste. Hade inte min mamma bredvid mig, vilket jag var van vid.

December 2006 flyttade vi tillsammans och blev sambos, vi hade då varit tillsammans i nästan 1½ år. Allt funkade perfekt i början. Efter sommaren 2007 började jag känna mig lite rädd, det kändes som om vi började leva ett riktigt svensson liv, allt gick i en lop. Samma sak hände varje dag och allt var som alltid. Men det var jag som var självisk där, jag kämpade inte tillräckligt. Så jag valde att flytta, vilket jag ångrar idag. Vi hade det egentligen så jäkla bra, för bra antar jag eftersom jag blev så rädd!? Jag var inte van vid den närheten eller kärleken i mitt liv. Vi var ifrån varandra i 6 månader, men fann tillbaka till varandra igen. Jag älskar honom väldigt mycket, och jag känner mig väldigt älskad utav honom. Nu bor jag i en 2a i Staffanstorp tillsammans med hunden Daisy och jag trivs relativt bra med mitt liv nu, har jobb och eget boende. Inte många 21 åringar som har det kan jag tycka. Flyttade hemifrån vid 19 års åldern.

Åter till min mamma, idag lever hon tillsammans med sin 14 år yngre man som heter Nazeh (Alex) i Eslöv och dem har fått en underbar son tillsammans som idag är 16 månader, Sammy heter han och jag älskar dem allihopa så himla mycket. Jag önskar dem massa lycka till i sina liv, som jag givetvis kommer delta i :) Och jag anser att alex är en underbar man till mamma, och jag hoppas innerligt att hon trivs tillsammans med honom och att hon känner sig lycklig och behövd. för det behövs alltid i livet, känna sig trygg, älskad och behövd. Hon har fortfarande sin panikångest, och jag hoppas innerligt att hon blir av med den en vacker dag, det förtjänar hon..!! Hon är så stark min mamma, ni har ingen idè. Hon har tagit hand om mig, den hemskaste ungen på denna jorden, och jag menar det verkligen. Jag var en skitunge som trodde jag var något annat än vad jag var. Jag ville bara ha uppmärksam och kärlek, vilket jag är väldigt krävande med i dagens läge. Om du läser detta mamma ska du veta att jag är så så stolt över dig för att du inte gav/gett upp, för att du verkligen har lyckats. Du har lyckats få ditt barn som varit så elakt mot dig att ändra sig helt, och inte gett upp hoppet om mig. Och jag vill tacka dig innerligt för allt du gjort för mig i mitt liv, för att u hjälpte mig igenom alla mina svåra tider och perioder, det är inte många människor som orkat. Men du orkade faktiskt mamma, ge dig lite beröm. Jag älskar dig så mycket!

Idag har jag och mamma den bästa relationen jag önskat mig i alla år. Vi bråkar nästan aldrig, och vi båda har lärt oss något utav detta. Mamma har lärt sig att visa sina känslor mer, att hon älskar någon, och jag har lärt mig att tagga ner lite, att jag ska respektera min mamma fullt ut för det är trots allt hon som placerat mig på denna jord.

Jag har dock fortfarande mina vredesutbrott, men absolut inte som när jag var liten, absolut inte. Nu skriker jag lite, sen ber jag oftast om ursäkt, om det är jag som gjort fel.

Nu blev det ett långt inlägg igen :/ Fan får tagga ner lite på dessa långa, inte roligt att läsa alldeles för mycket. så jag antar att det inte är många som läser detta :P Haha.. lite självbiograf fick ni av mig nu iallafall :)

Jag älskar min mamma mest på denna jorden, hon är den bästa människa som någonsin gått på denna jord! Hon är den starkaste kvinna jag känner innerst inne. Hon klarar mer än många andra..!!

Ja det gjorde den. Men det var inte mitt fel. Jag har tänkt på detta i 3 år, och jag har bestämt mig. Jag kommer döpa henne till det. Leontina, kommer bli kallad Leo av Adrian.. (egentligen ett killnamn) men han vill det så, upp till honom. Men detta bestämde vi för 3 år sedan. Mina främsta namn på mina barn är Benjamin och Leontina. Så är det.

Jag ångrar mig att jag egentligen skrev ner dem för allmänheten.

År 2007 när jag och Adrian förlovade oss i februari månad hade vi förlovningsfest. Adrians bästa vän och hans fru väntade barn, hon var hög gravid, och på festen satt jag och hon och snackade om vad dem skulle döpa deras ofödda son till, dem sa Eros. Hon frågade om jag tänkt ut något till mina barn i framtiden, jag sa då Benjamin och Leontina såklart..

Månaden efter när hon fött sin son kallade jag honom Eros, nej sa dem till mig. Han heter Benjamin. Blev rosenrasande och besviken, men höll käften stängd i respekt till Adrian. Där blev jag grovt lurad och besviken. Men jag vill inte bevara det som en hemlighet vad mina barn ska heta, jag bryr mig inte om allt folk döper sina barn till Benjamin eller Leontina, jag vill ha dessa namn för att de tilltalar mig och för att jag tycker det är vackra namn. Och eftersom jag kommer tycka mina barn är det vackraste för mig kommer jag därför kalla dem för mina utvalda namn, som jag tycker är vackra.

Nu ska jag gå igen.

-/PussPeki/-

Usch, jag är så besviken på er att ord inte kan beskriva min känsla!

Jag är besviken på dig, dig och DIG. Blir så irriterad. Kallar dig vän, men vad fan är det för vän?

Min blogg har numera blivit en klagar blogg tror jag. Bara klagar på allt här inne. Skriva av mig får jag iallafall göra här.

Jag är så besviken på mitt liv. Vet inte varför, men man lever bara en gång och vad har jag gjort i mitt liv som är nämnvärt?

Visst har gått i plugget hela mitt liv, det suger!

Jag har ett jobb nu, men Gud vet hur länge jag får behålla det eftersom hela skitet ska privatiseras..

Jag har pojkvän sedan 3 år tillbaka, det är jag visserligen glad över.

Men på min fritid!? Vad jag gör jag då!? Ingenting.

Mina vänner finns här inte idag, vet inte varför och jag vet inte om dem kommer tillbaka. Ha några fåtal kvar. Resten är bara "festarkompisar" så att säga. Träffas när någon/jag har fest. Varför kan man inte träffas utanför festernas väggar?! Kan man fråga sig. Jag får väl ta saken i egna händer och göra det bästa utav situationen :) Nämligen säga åt dem att umgås! Haha.. Tror det är mest mitt eget fel :/ när dem bjuder mig på någonting, middag, fika etc är det alltid jag som avböjer.. Får helt enkelt skylla mig själv. Men jaa, får bättra mig.

Måste få ut mer utav livet. Som ni alla vet som läser min blogg längtar jag otroligt efter mina framtida barn. Vill ha någon att lägga all min kärlek på, allt mitt bus och lek.. Vill ha någon som älskar mig för den jag är och som verkligen vill ha mitt stöd och mitt tycke och åsikter. Guud vad jag längtar.. Det är meningen med mitt liv, att skaffa barn! Har jag egentligen tänkt sedan jag var 13. Den dagen OM jag skulle bli steril "Ta i trä" så hade jag inte haft någonting att leva för. Usch, bara tanken skrämmer mig.. :(

Nej, får gå ifrån datorn nu och stänga min musik så jag får andra tankar i skallen istället :) Ha det fint så hörs vi snart igen... TakeCare

-/PussPeki/-

Ps. Har snart läst ut min bok :) den var helt okej, trodde den skulle vara bättre. men den duger :P Hur kan jag egentligen tycka den var sådär!? Kan vara för att den är så hemsk att jag bara läser den för att...!? Jaa, för att jag ska liksom... Aja, snart utläst.. får skriva en recension sen :P

Äntligen har jag storstädat nu :) Känns så skööönt.. ni kan inte ana.. hehe... Iofs har jag lite disk och badrummet kvar. Men det röjer jag snabbt :)

Haft möte idag på jobb, de gick bra som vanligt.. men 1½ timmes möte är lite smått drygt :/ men jaa.. vi får planerat i varje fall :) Efter det tog vi en cigg allihopa och Adrian kom inom och röka med oss :) sen begav vi oss till ica, Adrian och jag. Handlade en himla massa. Jag kom att tänka på att det är skit dyrt att små handla varje dag, på ica dessutom. Har inte storhandlat på länge, får nog snart bli dax.

Jag lagade spaghetti och köttfärssås idag, min specialare :P Den är god :P tycker jag och Adrian i varje fall. Har en massa godsaker i :) Och återigen fick jag små tvinga Adrian att äta lite sallad till.. Han tycker inte om det, men man måste.. hehe.. en god sallad är väl aldrig fel?!

Ikväll ska vi se film, ska se "Righteous kill" Adrian säger att den ska vara bra, så vi får se :) ska äta popcorn till det :D Jummi.

Imorgon är jag ledig, gottit :) då ska jag bara ta de lugnt, vet inte riktigt vad som händer än, något förslag!?

På lördag är min efterlängtade inflyttnings/födelsedagsfest :) kommer folk jag inte träffat på länge, t.ex Martin kommer, en kille jag var tillsammans med när jag var 14, så inte träffat han på 7 år :O:P och vi var bara tillsammans en månad.. Haha.. :P Ung kärlek de dära. Men de ska bli kul att träffa honom igen :) som sagt, var ett tag sedan :) Men vi blir nog en del folk på lördag, men det är bara kul.. Gäller att köpa plastglas så man slipper diska hela söndagen.. Haha.. :)

Också jensan, inte träffat min påg på ett halvår.. :/ illa.. och han bor bara i Malmö.. Har varit dåliga med det dära Jens, eller hur!? Eller jaa, jag har varit dålig på det. Han var alltid här hemma hos mig och jag var aldrig hos honom och han har bjudit mig miljontals gånger ;/ förlåt.. Får ta igen de snart :) I promise.. Ja det kommer en heel del folk.. men ska bli jätte trevligt :) vet inte om det blir utgång på kvällen, vi får se hur många som känner för det.

Nu ska jag sätta på kaffe och väcka gubben som slumrat till på soffan medans jag dammsög :) Han blev väl uttråkad antar jag :) Ha det bra så hörs vi när vi hörs..!! TakeCare

-/PussPeki/-

Inte skrivit här sen igår på jobbet tror jag!?

Inte mycket har hänt här sen dess iofs.. Men jaa.. en liten rad kan man väl skriva :)

Igår slutade jag 14 som sagt, Adrian kom till jobb vid halv två och väntade.. Vi gick hem och ut med daisy på långrunda.. Var skönt med promenix..

Efter det gjorde vi kaffe, men vi somnade.. haha.. så vi somnade vid tre ungefär, och jag vaknade vid kavrt i fem och gick på toaletten, sen gjorde jag misstaget och gick och la mig igen.. så vi vaknade inte försen kvart i sju ;/ jag älskar att sova mitt på dagen, då får jag bästa sömnen :) sköönt.. så vi gick upp och drack kaffe och mös lite smått. gick ut med hunden, såklart som alltid. Kommer man aldrig ifrån.. hehe.. Sen kom lillasyster Lizette :) vi spelade kort i köket allihopa så det var mysigt :) vi somnade vi ett igår kväll, och jag gick upp med Adrian nu vid halv tio helt utvilad.. Inte så konstigt precis så mycket som jag sovit :P tog en kaffe och en cigg och mös i det någorlunda varma vädret :P Sen följde jag och Daisy honom till bussen :)

Nu skriver jag lite här, ska städa idag.. jag måste verkligen idag. Sov ju bort dagen igår.. suck.. så idag blir det städning.

Idag är jag ledig, och likaså imorgon :) Bara APT mötet idag 14-15.30 (personalmöte). så det är lugnt..

Jag har fortfarande inte fått beviljat min semester. Jag är så irriterad på chefen så det finns inte. Snackade med honom igår, och han lovade att kolla upp det igår och sen ringa.. Ringde han!? Ohh nej. Och jag somnade som sagt så ringde inte honom. Och idag när jag ringer honom är han sjuk. Men jag ska ringa honom imorgon.. han har haft 1½ vecka på sig att titta igenom det, så nu kan han inte säga nej till semestern. Jag la in det 3 veckor innan så han kan inte neka det. Men jaa.. nu ska jag gå och ringa mamma. Men vi hörs när vi hörs :) TakeCare..

-/PussPeki/-